För en stund så lekte livet riktit ordentligt. Man får fan inte bli för glad alltså. Idag ringde morsan och sa att Universitetssjukhuset i Linköping hade ringt. Det är dags att komma dit och pröva mediciner. Med andra ord bli inlagd i X antal dagar och bara glo i väggen. Jag hatar dem, de hade kunnat fixa det här i 1,5 år. Men icke, nu när man pluggar och har 1000 saker att göra DÅ ska dom kalla mig? Vafan är logiken i det?

Nu måste jag förlita mig på mina kära klasskompisar som kanske kan hjälpa mig med lita anteckningar osv. Men jag missar ändå mattematikdidaktiken. Jävla skit helt enkelt.

på återhörande

fiddelino