Klockan har precis passerat midnatt. Jag sitter hemma hos mina föräldrar för imorgon är det julafton. All stress som möjligtvis infunnit sig under veckan är som bortblåst. Jag sneglar lite åt höger och ser vår julgran, under den ligger alla paket. Inte så många till mig och min bror som förr i tiden utan till mina syskonbarn, det är helt enkelt nya tider i familjen Anderssons hem. För tio år sedan hade jag varit överlycklig över julen. För tio år sedan var jag elva år och det enda jag brydde mig om var hur det gick för HV och hur många paket som var mina under granen. Nu sitter jag här, ensam under en filt och tittar på Sagan om Ringen. Jag har sett åtminstone ett paket som är mitt under granen men det spelar liksom ingen roll. Den där julkänslan som finns där när man är liten den existerar inte längre.

När vi var små så var det spännande med julafton, vi brukade räkna hur många tomtar vi såg under dagen. Sedan åkte vi till Farmor och Farfar, de bodde också i Anneberg då. Där var det mat, kolla på Kalle Anka och lite julklappsutdelning. Sedan stressades det vidare till Mormor i Nässjö där det var ÄNNU mer mat. Men det var där det hände. Det var där de stora paketen delades ut. Det var dit tomten kom, det var där alla släktingar var.

Inget av det är som det är nu. Farmor och Farfar bor i Eksjö i en liten lägenhet, visst vi ska dit idag också. Men det är ändå inte som förr, ja förutom Farmors mat då som är lika bra som förr trots att damen närmar sig 90. Men det blir ingen tur till Nässjö. Eftersom vi inte är sams med min morbrors familj så är det bestämt att dit ska vi på juldagen.Vad ska man säga? Visst det är tråkigt att traditioner ändras. Men det är inte bara sämre nu, mamma och jag har tagit upp en fin tradition. Nämligen att gå till kyrkan och lyssna på julsånger. Det är nämligen min gamla musiklärare som sjunger. Jag vet nog ärligt talat ingen som sjunger finare än hon.

Nu blev det här ett väldigt nostalgiskt inlägg. Men jag är rätt nöjd ändå som det är 10 år har gått och jag är inte längre den paketgalna 11-åring som jag var då. Det överlåter jag till mina syskonbarn. Dem har mer än väl tagit över den rollen. Men det är det som hör julen till. Förväntansfulla barn, mätta magar och något slags lugn som infinner sig.

På återhörande

fiddelino